Mammanerverna dallrar, jag har skrivet en lista så in i minsta detalj, blanda vällingen så här, ofta är jag törstig, kanske är jag extra mammig just idag, stryk mig över ryggen om jag har svårt att somna ..hjälp, kommer Jag att klara mig? Denna kluvenhet. Men någonstans vet jag, du är en stor liten pojke nu, dags för mig att vara lika trygg som mamma. En känsla som växer sig allt starkare, den att jag innerst inne vet, att lika som när du var alldeles ny kommer du även denna dag vila tryggt i morfars famn.
Ja det är lite nervpirrande men så nyttigt för alla parter.
SvaraRaderaBonnies morfar (och även mormor men morfar hade tagit på sig huvudansvaret) var också barnvakt i helgen och det var också första gången som vi var barnfria över en natt! Och tänk, nu är de så stora så att de klarar sig galant utan oss.
Berätta om möhippan nu baby! Och uppdatera oss om hur morfar och arne hade det.
Åh, Lillfot! När farmor hade Henry nu senast så var det slående hur stabilt vistelsen förflöt, han hade letat lite bakom möbler när vi gått men sovit 8-8, ätit bra och lekt i ett. De klarar sig visst finfint utan oss... fast vi lämnar ju till expertis! Men, att vara förälder, är det att sakna så fort man kommit ut på gatan, hur ska man klara sig? Alla dessa små, små steg ni tar till att bli stora, vilken nu-nostalgi de skapar!
SvaraRaderaja era barn verkar vara lugnet själva. När jag ringde för att kolla hur det går fick jag svaret "han har tränat lungorna idag"
SvaraRadera