tomteverkstad

vi var på Rosendahl i lördags. Det var det som behövdes. Höll på att skippa julen i år här hemma vi ska ju ändå åka bort, vi ska ju ändå snart flytta... inspirationen var någon annanstans, inte här. Men så var vi där i växthuset. Det brann eldar utomhus, inomhus var det varmt, julrosor trängdes bland kottar och mossa. Direkt när vi kom hem gick vi ner i förrådet och bar upp julkartongen. Tomtar, ljusslinga, stjärna, garnfåglar, halmstrån, virkade hjärtan. Och vårt nya packades upp; miniatyr-julros, blåbärsris, näverkottar. Hängde upp kottarna med långa snören i fönstret, knöt in kristallprismor jag haft gömda, det blev fint när ljuset vi tände reflekterades däri. Utomhus började det storma och regna. Inte mycket till adventsstämning ute, vilken tur ändå att vi fick det här inne.
Just nu får prismorna leka regndroppar men de får hänga kvar hela vintern. Tindra och gnistra. Vi får hoppas på ispärlor snart. Och senare, med lite god vilja, takdropp...

lyckligt lottad

"Det var morgonen efter natten då eken försvann."
I babel pratade de om hur en enda mening kan ge upphov till en hel roman. I vårt fall kanske större än så - ett helt nytt liv. I förrgår besökte vi ett dagis, ganska precis vid tv-eken. Det var människor vid eken, kändes som en fin stämning där runt om som följde med mig och dig in. Igår var vi där igen, vi hade besökt en annan förskola kontrasten var slående jag visste direkt vart jag ville tillbaka. Några kvarter bort i fönstren lyste ett hemtrevligt sken från bottenvåningen. Men när vi rundade hörnet var det som funnits där igår och kanske redan för tusen år sedan borta. Puts väck. Fortfarande lite folk, men de var alla sorgsna. En stubbe till stam, några blommor och så tända ljus. Tv-eken är nedsågad, du och jag såg dess sista dag. Nu stundar ditt nya liv. Min lille montessoripojke. Vi hade tur. Men vad läskigt det där vad vissa får och andra inte.

vykort från torpet

fem välbehövliga dagar i torpet. Vi lagade mat, rotade i längan, hittade pallar från din gammelfarfar, pusslade ihop gräsmattan efter vildsvinsattack, fick barnvakt av farmor och farfar och stack iväg på loppis, köpte en liten byrå till dig och kaffeservis till mig, vände potatislandet, drack vin och spillde ner ditt nya underställ. Men mest så sov vi. Knäpptyst och becksvart och för allra första gången sa du god natt.

alldeles becksvart ute i skogen

lilla äppelpojken

hemma nu. Med tio kilo vinteräpplen. Smålockarna följde med oss hem de med.

mot torpet

jag har jobbat så hårt senaste veckan. Kännt mig lite halvkrasslig, på kvällarna extra trött. Och det är becksvart utomhus. Tänkt att, på bilresan ner får jag sova. Väl där ska jag rena mig. Med uteliv, att komma in med blossande kinder och tända i brasan. Nåt med luften där, man sover så djupt. Kanske något med tempot, man kommer ihåg varenda dag sen.
Tittar på bilder för nästan precis ett år sen, du var nästan tre månader det var första gången du var där. Slås av hur unga såklart du men även jag såg ut. Sliten? Ja, kanske tyvärr. Men nej. Nej! Alltså jag vägrar. Vem vill längta efter att sova när vardagstiden vi har tillsammans alla vi tre är så kort? Måste bryta det där. Tursamt är det lätt när man byter miljö. Onsdag till söndag, då är jag någon helt annan stans. Då är jag där. Ska försöka behålla det - tills nästa gång. Men först medvetslöst rullande. I femtio mil. Snart är jag där...

tinky-winky dipsy laa-laa po

Arne är fasen kär. Uppslukad i varje fall, och har gått in i en helt ny fas. Fasen: sitta still och titta på tv. Det känns helt ofattbart. Mitt barn, sitta still! Då blir jag nästan också kär. Eller är det kanske hjärntvättad jag håller på att bli? Har haft den där låten i mitt huvud hela helgen. Börjar morgonen med att sätta en knorr med Arnes stackars små fjun. Du hänger på, gör tubbien si gör du så. Kanske bäst att stänga av snart ändå. Färgglada knubbiga bebisar är jag helt såld på, men när livet är det som pågår bakom en skärm blir man lätt vettskrämd. Bäst för mig att stänga av datorn med.

fars dag

med nya ulliga tofflor. Lika som mina, vi kommer behöva dem i vårt nya hem utan golvvärme. Att tassa omkring i. Varje dag, det är det lilla som värmer. Min pappa ska jag ringa till strax. Han har redan ulltofflor hemma och i stugan mockasiner nästan lika som dina. Med 32 fars dagar, säger han sig inte behöva några paket. Men det där lilla. Nu på delad första plats: papporna!

jag önskar dig det här

tjejkväll för några veckor sedan, men det var för flera flera år sedan det började. Redan som pytteliten kände jag några utav er. Tänk att vi blev vi redan då. Och Arne som ännu inte fått någon dagisplats. På Frösön känns det som om alla fick plats... Nu är vi fyra tjejer som flyttat hit, vår nya plats är här. Vi har blivit stora; sjuksköterska, psykolog, revisor, läkarstuderande och moderedaktör. Vi gör vuxna saker som att gå på restaurang men vi pratar nästan bara barndom. Annelie väntar barn efter mig, förstår du att våra små ska bli stockholmare? Ibland fattar jag ingenting. Men tänk att vi fortfarande är vi. Som en slags ryggrad, tryggt där bak. Om jag får önska  dig något så är det det här. Jag håller tummarna. Kanske kanske om du bara får den där platsen.

Annelie, Linn, Karin, jag, Therese

att tända ett ljus

I lördags promenerade vi i Skogskyrkogården, tredje året i rad nu det har blivit en tradition som vi inte vill missa. Tydligen är det sjuttiofem tusen som vallfärdar dit under denna helg. Sjuttiofem tusen som minns, sjuttiofem tusen som tänder ett ljus, det var så vackert hela kyrkogården brann. Jag tänkte att nu, nu samtidigt sitter min syster och håller sitt lilla knytte. Hon är bara en dag gammal. Jag kom ihåg hur jag själv när Arne precis fötts upplevde hur liv och död stod så nära. Alla känslor som trängde fram, så väldigt påtagligt just då. Och nu. Det är fint med allhelgonahelg, påminnas om att aldrig glömma och tända ett ljus.
Vi for hem sen, dagen efter hade vi allhelgonamiddag med vänner och två små barn hela vår lägenhet sjöd av liv tills vi sa hej då och stupade i säng. Idag är det vanlig måndag. Allt är lite trött och grått men jag glömmer aldrig ljusen på kyrkogården. Sjuttiofem tusen olika tankar kan flamma upp när man minst anar det. Mitt i livet. Och i helgen gick sjuttiofem tusen människor till Skogskyrkogården för att tända ett ljus. Jag tror ändå att många av dem brinner än.

världens finaste present

igår kom hon, det blev en liten flicka. Den fjärde novemberen som du brukade säga när du som liten längtade efter din födelsedag. Nu har ni längtat länge efter dig. Maria fyllde år, blev mamma och fick världens finaste present. Namnet är gammalt, efter vår farmors mamma som vi alla hann träffa. Mest du eftersom du är äldst. Nu finns det både en Doris, vår Arne och så du. Småkusinerna med de gamla fina namnen, ni hör ihop. Välkommen till världen, älskade lilla Svea!