bada balja

Det är de små sakerna...
Påskens höjdpunkt, det var när Arne fick bada. Ut på verandan kom johans gamla balja. (60-talsplast - älska gammal solblekt barndomsplast...) Farmor och farfar satt uppradade på första parkett, jag och Johan turades om att fotografera och plocka upp badleksakerna som yrde. Då och då tvingade vi oss att lägga ner kameran, för att, här och nu, uppleva. Solen sken, vattnet plaskade, gubben tjöt av badglädje. Ganska smått och i föräldraland fantastiskt stort

påsk i färg

 

påskliljor, vitsippor, kroppsarbete, sinnesnärvaro, skånesläkt, bara vi, solsken, åka hem-mörker, källvatten och snaps - Skål!

Nåväl, alltjämt och medans. Vi bilade femtio mil söderut, till Torpet. Arne betade gräs och skuggades av solhatten som låg och väntade i påskägget. Vi andra njöt av mat, dryck och solens strålar. Härliga försommardagar...

åter hemma

påskkärringarna har flugit hem. Alltid ett litet kaos att återse vardagen. Ett ton packning och en restrött familj som yrvaket ser sig omkring i lägenheten, som om de fem dagar man varit borta vore en liten evighet. Oj, vad stora fönster vi har! Oj, vad tomt kylskåpet är. Allra först, kolla till de törstiga pelargonerna på blombordet. "lille vän, se så ,här kommer vatten". Sen ut på balkongen för att lättat konstatera att de små skotten verkar leva. Puh. Det är ju liksom därför vi kom hem?

Nej nu sätter jag på datorn, hej bloggen, jag har litelitegrann saknat dig känner jag nu.

Saknar torpet gör jag redan... Här med lillkusin Julia

Säger som Linneá, återkommer när jag rensat huvud och kamera.

gullefjun

Det var sant det alla sa, högtider har blivit än mer speciellt nu när man själv har ett barn. Att pynta med fjädrar och kycklingar känns livsviktigt! Det ska vara fint både hemma, just nu, och sen för alltid i ett tungt album med minnen.
Tänk, man är med och skapar en barndom.





silkesmjuka gullefjun...



Det var en kyckling som hette Gullefjun.
Hon skulle ge sig ut på promenad.
Och solen lyste och gräset lockade,
och hela världen var så hjärtans glad.
Det fanns ett hål uti hönsgår´ns nät
där genom trippade med lätta fjät
den lilla Gullefjun med mjuka silkesdun,
och alla hönsen sa ka-ka-ka ka.































                                                                  Glad Påsk alla kära
                                                                       önskar Arne!                                                 

min barndoms trädgård

I min bok står det att man i vuxen ålder, när man själv får råda över en liten gräsplätt, ofta försöker återskapa sin barndoms trädgård. Minnet, illusionen - det som gjorde avtryck i just din barndom. Ofta får någon kär detalj oproportionellt stort utrymme, jag skriver under på det!
Under min uppväxt bodde vår familj i två olika hus, tryggt i samma villaområde, först Vainos och senare två kvarter upp Sigurds väg. Den första trädgården präglade mig med rädisor (de var mina bästa låtsaskompisar!) och slingerkrasse (varma sommardagar med saftfika på altanen..). Efter flytten kom krusbär (sura hårda kartar som jag ändå tvunget måste smaka!), vallmo (fullkomligt älskade att veckla ut deras oblommade knoppar...känslan av att göra något förbjudet) men störst av allt var garageväggen fylld av luktärter - de fyller mig för alltid med väldoft och nostalgi...
Det var väl mest pappa som stod för luktärtsrabatten. I mitt minne ser jag hur massvis med såkrukor står nästan högtidligt och trängs på stora brickor i finrummet, det immar under plastpåsarna, en tung nästan tropisk doft av fuktig jord... Sen helt blankt - för att vad som kändes som en sekund senare - blomma ut i lila, rosa, vita, ljusa, mörka underbara luktärtor som klättrade längs hela garageväggen och sände ut duster av väldoft när man sprang förbi. Ibland på kvällen gick pappa ut med saxen och klippte en fin bukett som mamma satte i en vas på köksbordet. Alltid fanns där en bukett på mammas födelsedag.

Nu har jag i någon vecka förgrott mina egna frön; ljuslila (de doftar mest), mörklila och en vild röd sort. De har stått inne på Arnes rum i ett miniväxthus och framkallat moderskänslor när den lilla grodden, äntligen! efter några dagars ängslan, böjer sig fram genom jordtäcket och lyser alldeles ljusgrönt. I helgen var det dags för omplantering, vårsolen skiner och risken för nattfrost är över. Lerkrukorna har legat i blöt, lecakulor har lagts i botten och spaljen knutits fast med ståltråd.
 Jag ska låta luktärtorna klättra längs hela väggen...

...finns det nåt mer hoppfullt än en grodd? skulle vara ett litet barn i så fall

..ett foto från augustidagarna efter Arnes födsel.
Av alla ståtliga blombuketter som sändes till vår nya familj var den lilla hemplockade från garageväggen allra allra finast...

hej, jag har ny mössa!

från bästa butiken Uni!

saras lilla flora i färg

Rabatter och krukodlingar i all ära, men det är något visst med naturens egna flora. Den som nu på våren dyker upp bland bråte och lövhögar och gör världen lite finare.

hästhov, blåstjärna, vårlök, snödroppar... häromdagen såg jag vitsippor

favoriten

Sommarpasteller, sympatiska uttryck och barndomsavskaft... än så länge råder den goda smaken (min) i lekhörnan.



mitt lilla bokmärke



välkomna på kafferep!

Helgens uppdrag: att hämta hem småmöblerna från bästa butiken Mostrarnas i enskede. I veckan som var ville jag visa mormorsbesöket den perfekt slitna idyllen, så i tisdags promenerade vi ner för fika, trädgårdstjuvkikning och så obligatoriska diversehandeln ovan. Det är ju faktiskt så att jag och Arne gått och blivit/köpt oss till stammisar där, väldigt nöjd med det! Den snälla mostern tänkte när hon satte ut stolparet för försäljning samma morgon "de här står det Henry och Arne på". Men då en mamma tjänat mer pengar än den andra efter förra helgens loppis...
Fint det där med att vara stammis må jag säga, småstadsaktigt! Lika fint (och småstadsaktigt) är att Elon såg att bordet inte var hämtat när klockan närmade sig fikatid och föreslog välkommet kaffe precis när vi var på väg.



fint uppdrag!

fruktkakan...

 

välkomna på kafferep!

musöron & risgryn

ja, visst gör det ont när knoppar brister... lika när bebisar får tänder. Snart exploderar det känner jag, bara några dagar till av sol och dreggel

för träd finns inga bitringar

gröna tankar

Mamma vattnar miniväxthus, bebis filosoferar iklädd ekologisk hampakofta... Så kan en dag se ut, hoppas på många fler. Tankar om en grönare livsstil kommer alltid varje gång jag tar upp min farfars (Arne Östlund den äldre) groddning. Ärvde en "groddmaskin" som hängde med länge innan vattningssystemet gav upp. Så glad jag blev när jag såg att de såldes på Cajsa Warg! Små små alfaalfafrön, placera ljust, vattna morgon och kväll och du kan efter fem-sex dar skörda goda groddar - gör det bara! Det ligger något mycket större i det än bara små frön...
Tänker på Arnes framtid, vem vet någonting alls om den? Jag kliver upp och stänger av kärnkraftsolyckan på nyheterna, den dödar även hopp. För kanske gör du som din gammelmorfar... kanske kommer en gröna vågen, hoppas du gillar att odla, förhoppningsvis filosoferar du än..? Vem vet, kära lille grodd!



något slags alternativ till hästgård på landet...