" Min mamma uppmanade mig alltid att prata med våra krukväxter. Jag reflekterade aldrig över det utan gjorde det bara. Biologilektionerna i skolan lärde mig så småningom att det är koldioxiden i vår utandningsluft som växterna vill åt. Att själva pratandet inte är nödvändigt i sig. Precis samma effekt uppnås också i fullständig tystnad, så länge jag bara andas.
Men pratar gör jag likafullt när jag, april - oktober, ägnar mig åt min absoluta favoritsyssla: samtalsterapi riktad mot pelargoner. För det bästa jag vet är att ansa, putsa och småsyssla med mina pelargoner. Jag kan bli sittande i timmar, helt förlorad för världen omkring mig. Försiktigt knyta upp tunga grenar och klippa ur blad för att skapa luft och ge kraft till ny blomning. Eller bara titta, prata, andas och låta tankarna ströva fritt..."
Terapi från vår balkong, att knipsa av nästintill vissna blommor. De får bida sin sista tid här inne hos oss och jag ska vaka och prata med dem. Lilla pellisarna, vet ni att min Arne om mindre än en månad fyller Ett år? Sista mammatiden.. ibland vill man så mycket samtidigt.. men kanske trivs jag ändå bäst med det lilla, som att pyssla med er på balkongen. Vi njuter båda av solen, i skenet går livet så fort, visst är det skönt att ta det lugnt här i skuggan ett tag? För när det gassar där ute står tiden nästan helt stilla här inne. Ja, skönt att stanna upp.
