tid

idag fyller du ett och ett halv år. Du har varit på bvc-koll. En spruta i 12,7 kilo. Stor, så man hisnar (jag om dig).
Idag sken solen, en underbar vinterdag. Din overall som du alldeles nyss druknade i har plötsligt börjat strama. 85,5 centimeter.. Nu är du Reima-kittad från topp till tå. Att köpa kvalitetsgrejer ger en sådan våldsamt nöjd känsla, för mig.
Vi lekte på innergården som vanligt. Gick förbi fåglarna och gav dem en macka. Du skrattade då, och tiden stod still för ett tag. Åter den där moderliga nöjdheten...
Sista sjöstadshelgen, det är fint att den blev fin. Jag fotograferade slalombacken. Och det slog mig, jag har bott här i fyra och ett halvt år. Hisnande. Med ski in/ski out-avstånd, i olika konstellationer jag kom aldrig uppför den där backen... Hade tid, tog den inte. Nu är den det mest värdefulla jag har. Ikväll fick jag tacka nej till restaurang. Klockan och packningstiden rusar plötsligt iväg den med. Du rusar med, och snurrar runt runt runt. Det är det senaste du lärt dig, man hinner nästan inte med, du började med det tricket igår. Imorgon börjar du på dagis. Tid...den snurrar fort nu.

tillsammans är man mindre ensam

i början trampade jag på tårna, i tanken är man ju redan borta i dagisland, ytterligare en vecka... åh vad tiden går lååångsamt. Och så var jag krasslig. Flyttfeber kanske? Eller att man passar på när man kan. Du märkte nog, att det var lite synd om, om och om igen kom du fram och gav mig dina pussar. Arnes pussar...han har liksom inte lärt sig hur man gör. Du stegar emot en med allvarliga ögon och helöppet gap och slukar min mun utan att stänga. Blick still blir du ståendes med ditt varma gap runt min mun. Kvar en känsla av något stort och vått...  Och kanske var det så jag blev frisk. I huvudet. Att ännu få rå om dig alldeles själv...! Få varma våta gap mitt på dagen. Bara för att man är där.
Så trampet förflyttades till lekparken, i den på vår innergård. Ibland gick någon pensionär förbi med en hund, oftast såg vi ingen alls. Flera timmar varje dag, du och jag mot världen-känslan.., vi två alldeles ensamma där ute. Nästan. Fast den kraka snögubben på gården såg inte mycket ut för världen, den såg ensam ut på riktigt. Du gick fram och bet av halva näsan. Eller fick den en puss?

bäst just nu

morsan och farsan, ni kan dammsuga upp mina leksaker. Sånt är för bebisar. Jag ska ha riktiga grejor nu.                                                                                                                                                            

  

nogrann är han med, min lille medhjälpare                                                                                                

rosor utan taggar

älskar broderade mormorsrosor och kafferepsporslin. Har en loppis-teori om att ju mer man skänker bort, desto större chans får man att hitta nya fynd? Och så går det runt runt tills alla snälla blir glada och våra hem fina. Fint så.

snart hemma...

tjugosju kartonger har vi hunnit packa. Alltså femtiotre kvar... Enligt normal beräkning, mer om vi visar oss vara pryltokiga ekorrsamlare (nu kommer alltså testet). Två års orört damm har virvlat omkring, nu gapar den vita bokhyllan tom. Man kan börja fantisera om hur det kommer se ut med vita vardagsrumsväggar... Men på riktigt, dammluften, tidningspappret som rivs ut sida för sida, de sandpapperstorra kartongerna som viks upp och ihop och ställs längs väggarna en efter en likt ett gammalt liv som sakta men säkert krymper... aldrig mer. I alla fall på väldigt väldigt jättelänge. Det är liksom jobbigt lite överallt. Man vill ju bara bo. Det är på riktigt nu. Inga fler kartongstaplar. Jag vill bygga ett hem.

Lite bilder. Blir kul att gå tillbaka efter nåt år och se skillnaden. Om det fortfarande står en frys i hallen? Om vi lagt in nåt nytt golv? Har du ett pojkrum? Vi är båda helt nybörjare på sån där renovering. Alltså inte för att vi ska snickra själv. Men vilka jättebeslut. Fast när jag känner efter (mer än tänker efter) känns allt faktiskt ganska enkelt. Ett kök där vi ska laga mat, ett badrum där vi ska bada, sovrum där vi ska sova.., en lägenhet - där vi ska leva.

in med maten i frysen direkt efter ica bara

två badrum låter onekligen lyxigt

50-tal: fläktfritt och dvärghöjd (fast med skafferi!)

Arne, det här är ditt rum

här ska jag pyssla

vardagsrum, undrar om vi får behålla stubben?

i slutet av vår gata ligger ditt dagis...

snart hemma

Ingen lyxvåning. Släktingar utanför stockholm har lite svårt att förstå. Så mycket pengar, så... jaha. Fast de vet inte, att det kändes hemtrevligt så fort vi steg in. Hoppas nu den känslan jag fick den där kvarten i oktober är intakt. Lite fräscha pelargoner på fönsterblecken får fixa det annars!  Och ingen före detta skrivs vet, att en stor del av varför jag föll var den där murgrönan som så vackert ringlade utanför fönstren. Blir värre om den vissnar...

en ny arne, del två

Mer och mer får du testa på nya vuxengrejer. Vi öppnar upp barngrinden och du får komma in i vårt sovrum. Du pillar lite på alla blänkande saker men när du hör Försiktigt släpper du och tittar i stället. Blombladen ryker inte, du pekar i stället på dem med vattenkannan. Ditt piano har fått komma fram. Och du spelar i stället för klättrar. Du undersöker i stället för kraschar. Mycket i stället för nu. Mycket som ser nytt ljus. En ny värld för dig, och för mig. Hurra för alla fina saker!

en ny arne

Du tar mig i handen och leder mig till ditt rum. Pekar på byrån och ropar Na-na. Jag tar ner, skruvar upp och ställer på golvet. Säger Försiktigt, och det funkar! Nya favoritleksaken spelar, och en mycket koncentrerad liten gosse. Känns som du blivit lite ny på sistonde? Stillsammare. Mer uppdragbar karusell än strömlös duracellkanin. I din nya pyjamas ser du onekligen väldigt ordentlig ut.

mormor

, åkte precis hem med flyget. Du landar om en timme nu. Arne sover som en stock. Kanske är ni båda i behov av återhämtning efter lek, lek, lek. I en hel vecka, jag och Johan har jobbat och pusslar nu vidare fram till Dagis.
Du säger att du inte fastnar på kort. Men efter den här veckan har du verkligen fastnat. I Arnes värld, som mormor.
Sånt blir aldrig suddigt.

muttra mindre...

,och köpa mer snittblommor. Ni gör mig glad! Det nya året har gjort mig pigg eller kanske är det tre veckors semester som äntligen börjar ge resultat. Vilket också gör mig glad. Min största skräck är kanske att vara sådär tråkigt trött. Sådär så man inte orkar med guldkanten i vardagen. Att laga en lite roligare middag. Och le när du slukar den med hela överkroppen. Att ta en stund och verkligen leka tillsammans med dig. Att göra fint hemma. Pyssla och gå omkring och vara allmänt inspirerad. Göra små utflykter på helgerna. Fotografera, jag älskar bilder av minnen. Klä sig lite fint. Jag tillhör på allvar bottenskiktet i att klä mig fint när jag inte ska göra något särskilt. Dumt när kläder faktiskt gör mig glad. Ta upp träningen igen. Längtar efter att känna kroppslig trötthet. Få den där nya dagisvardagen som jag ännu inte vet något om. Köpa de där blommorna, göra nya stjälksnitt och hälla vatten i en vas. Hur svårt ska det va? Fast kanske mest svårt att acceptera att jag faktiskt är en småbarnsförälder och att trötthet liksom ingår. Att det går bra ändå. Vi har det bra. Och ibland glimmar guldkanten till och vi har det jättejättebra!
Och sen allt nytt som alldeles snart händer oss... det pirrar. Hösten var kanske lite som en slags inskolning, nu ska jag börja jobba på riktigt. Dagis. Och flytta. Det är inte bara 2012, i mitt liv vill jag att det alltid ska blomma. I rosa, lila, gult och, ja, ni förstår.

                                                                                  

inte en flinga

kommer ni ihåg? Och med det menas, hur en riktig vinter ska vara?
Ungefär en vecka sedan, juldagen på Frösön fast minnet har nästan töat bort. Och kommer du ihåg Arne? Hur snön känns? Att den var kul, lite svårt att gå, skotta var absolut bäst men du blev fasligt arg den gången du stoppade ner handen utan vante. Och hur vi svishade nerför med sparken hela långa backen. Din pappa blev så farträdd att vi störtade, tur att riktiga vintrar bjuder på mjuka snödrivor. Själv har jag farten och vintern i blodet. Fast nu känns det som om jag inte har någonting...
Stockholm alltså, tror jag håller mig inomhus tills det blir vår.

Min gamla snowracer...

...din nya spade.

Gammal mössa, knappt använd overall...

årets första dag

gick vi omkring och sa hej då till det vi tycker är finast.
Längs vattnet kring Sickla sjö, det var vi och pensionärerna tror vi alla muttrade om flaskorna som låg kvar och skräpade. Nyårslöfte blir att dricka mer champagne och muttra mindre. Vi hann precis med morgonfrosten innan regnet kom. Om en månad går flytten, kanske kommer hela Sickla så småningom suddas ut? Årets första dag hade ett speciellt lite melankoliskt ljus. Om man kunde frysa minnen... Fast kottarna kommer säkert stå länge. Och 2012, jag tror det blir jättebra!