i mitt rum

något speciellt med rum som har ljus från norr. Konstnärsljuset. Allt får liksom ett magiskt skimmer. Mitt bästa är att stå i dörröppningen och kika in när du inte märker. En minimänniska med sitt alldeles egna. Så stor... Redan med egen kokvrå.

djuren ska alltid stå på rad. åh <3

äkta etch

jag har fått en ljuslykta (inslagen som paket, hurra för romantiken!) Den där i koppar av Tom Dixon som jag gått och suktat efter. Och så har jag alldeles själv myntat ett uttryck: "Stearinljus är vinterns snittblommor". Tantigt och lite töntigt jag vet. Men man gillar ju blommor och allt annat som gör livet lite finare. Livsnödvändigt. I fredags hade vi barnvakt, vi åkte ut till Drottningholm och såg Anna Järvinen som tolkade Marie Antoinette och efteråt gick vi på restaurang. (hurra hurra!) Den vackra scendekoren kan jag leva på länge. Och att äta/dricka länge... Livsnödvändigt. Fast på lördagsmorgonen började vi längta efter dig...  Och på kvällen tände vi ljus i varje vrå. Premiär för den lite spökliga kandelabern från favoritloppisen och så nya supermoderna Etch. Också när de brunnit ut vet jag vad som är äkta äkta. Alla tillsammans <3

snart rullar mörkret (och maten/stöket/livet) in...

ljusglimtar i livet (vin ingår där ja)

etch

 

 

girls

intervjuvade tjejer ute på stan idag på jobbet. Asfaltsjournalistik om träningsmotivation. Blev helt knockad av real life-inspiration (så jag själv stack iväg och sprang när jag kom hem, äntligen igen!) Hemma ligger serien Girls och rullar, bara tre förhandsavsnitt, jag måste måste komma över fler. Fantastisk serie. Med två killar hemma kanske jag måste vara extra tjejig? (Eller med åldern trettio som närmar sig..??!) Så jag har börjat på ridskola. Gör för varje lektion verklighet av en gammal flickdröm. Och jag har fått träningsvärk på insidan av mina lår men bäst är att jag fått tillträde till insidan av stallet. Flicklivet där bland hovarna är lika facinerande som tufft. Precis som i alla flickhästböcker jag plöjde som liten, liksom en parallel värld. Mular som klappas men också tyglas. "Min" häst heter Mogi, hon är så fin ett fullblod och extra ... känslig. Man måste förtjäna hennes respekt liksom. Ibland önskar jag att jag för en sekund kunde se mig själv utifrån. På jobbet ute på stan, här hemma med killarna, inne i stallet. Jag tror, okej kanske inte knockad, men jag skulle nog ge mig själv en klapp på axeln. Eller nåt. Stay girlie... Jag gör det fortfarande ganska bra :)

stannar kvar i sängen idag...

, varvar dator med lampan släkt när huvudet säger ifrån. Kollar igenom foton, "familjevägg" är beställd av dagis. Väljer morfar och farmor och kusiner och hundar. Och fortsätter med semesterbildsprojektet, det eviga. Sommarens finest. De är svartvita, liksom min grå dag men.. nä, inte så deppigt för det. Vi håller på göra om här i sovrummet. Vi har flyttat sängen och letar efter lampa och matta och linnegardiner. I olika nyanser av grått. Jag tror det kommer bli fint. Jag har det ganska så mysigt här under täcket. Varvar fina kort jag hittat med fina kort vi själva tagit. Måste ta tag i att börja framkalla nu, vill sätta upp fotografier på väggen. Kanske med svart washi-tejp, runt dörrkarmen? Vi får se, huvudet säger ifrån, måste stänga ner nu. Önskar vi haft en katt.

 

hej då

galet, ränderna på mina fötter sitter fortfarande kvar. Men jag gömmer dem i strumpor. Måste det nu, det har blivit kallt. I ansiktet är jag redan blek. Idag är jag hemma och vabbar. En sån där härlig mittemellandag då du inte är sjuk utan bara behöver ta det lugnt. Vi är friska men sega och det är solsken och vi fick kisa när vi promenerade längs allén ända bort till Humlan. Fast det var svinkallt om händerna. Mittemellan. Nu sover du och jag går runt i lägenhet och vill förändra förändra! Mårbackorna ryker först. Jag är redo att säga hej då till sommaren nu. Låta ränderna suddas ut och gå upp med sandalerna i vindsförrådet. Måste det för att få plats med stövlar och kängor och kappa och handskar. Och helst också ett par nya stövlar. Och jag vet. Att jag längtar efter något nytt är egentligen för att jag längtar efter höst.

söndagskväll

När barnet går och sussar sänker sig som bekant friden. Nu också mörkret. Någon frågade vad vi brukar göra på kvällarna? Jag fick tänka efter ett tag.., vad gör vi egentligen? Ibland kan vi mäta nån grej, vi har hållit på med det i prick sju månader nu, men oftast.. ganska dött. När du går och lägger dig börjar en annan slags kväll. Det är väldigt tyst till en början. Tyst (och nu också mörkt). Ibland hör man hur du ligger och pratar ett tag, summerar dagen antar jag, men oftast somnar du nästan direkt. Sakta vågar vi börja göra små ljud igen... Man tar sats och lägger tillbaka leksaker i korgen, böcker i bokhyllan, kuddar i soffan. Alltid samma sak. Och alltid samma, man vet att sen, då börjar den. Jag trycker på play, Jazz på svenska. Fylla lägenheten med någon annans fingrar på piano. Johan diskar i bakgrunden. Det tycker jag är det mysigaste, ja inte att han står och diskar men att vara i olika rum och pyssla med sitt. Fast liksom ändå med känslan att man är tillsammans. Bryta upp då och då, gå in till den andra och "har du tänkt på det här?". Lite så. När jag tänker efter, lite så är våra kvällar. Måste ropa, Johan vill då komma och kolla? (jag har ett sjukligt behov av att det jag skriver måste vara sanningsenligt) Han kommer in med tumstocken i handen. Vi skrattar lite. Lite så är våra kvällar och lite så vill jag ha dem. Nu med datorn och ladda upp bilder från dagen. Då och då tittar jag upp på kvällen. I förgrunden lyser ljus. Ikväll är också de levande.