10-poängare

10 månader, 10 kilo. Högsta poäng alla kategorier.

mors dag

I veckan läste jag i dn en krönika om mammor, elon hade läst samma och då tänkt på just mig, att jag skulle gilla den. Är det något jag läser och tycker är extra rätt skriver jag ner det i nån av mina anteckningsböcker/"tankeböcker". Kanske för att om jag själv skriver ner kan jag känna hur mina skrivrörelser leder mitt huvud? Så här stod det och det här skrev jag ner:
"..när jag själv fick barn hade jag alltid en känsla av att mamma gått före. När jag tröstade, klappade det sammetslena bebishuvudet eller bytte blöjor hade jag liksom hennes rörelser i händerna."
Så träffande, så rätt. Jag kommer ihåg känslan när jag kom hem från bb med Dig. De första tumulta dagarna, jag var nybörjare men nånting inom mig - det satt inte i mitt huvud utan just i mina händer - visste hur jag skulle göra. I mina händer fanns min mammas rörelse.
Det får mig att bläddra i min bok, jag vet att jag skrivit ner förr om något just som det...här, här står det:
"..att födas igen och precis som vid en förlossning, göra det med huvudet först. Erfarenheten sitter i kroppen, intuitivt, man behöver inte tänka efter. Att lära sig nytt börjar i huvudet. När du sen kan det har kunskapen förkroppsligats - den är din."

Det jag skriver är andras ord, nu är det mina händer som präntar ner dem på nytt. Och när jag nu läser håller jag inte helt med, alla kunskaper lär man sig inte genom huvudet - en del ärver man direkt i sin hand. Jag tänker på de föräldrakurser vi gick på innan du kom... Man kan inte läsa sig till att ta hand om sitt barn. Att ta hand om kommer i din hand.
För när jag de första dagarna strök dig över ditt sammetslena huvud, ledd av, inte något nedskrivet ord, utan just min mammas rörelse som fanns i min hand - då när jag strök dig visste jag, snart är rörelsen min. Snart är min hand min egen. Nästa gång jag stryker dig är det jag.
Och igår var det min allra första mors dag. Omskakande... jag är mor.

Nu är mammahanden min...

..de första dagarna fanns min mamma där på ditt huvud i min hand..
Tack mamma!

tessinparken, en spontan kväll i maj

att punktera något; ett däck, en myt eller en fantastisk spontan idé.
För vad gör man egentligen när mammaruset står på topp, sektkänslan lyser lika starkt som sommarsolen och man går förbi en uteservering och inser att man vill stanna där för alltid? Jo, man visar sig kunna förvandlas till en spontan småbarnsförälder. Ner till Fältan, gissa hur glad jag blev när arnes specialvälling stod så fint i butikshyllan till salu?, shoppa middags- och kvällsöverlevnad för att som kalvar på grönbete återvända till uteserveringen, solen och det spontana livet

var är Bonnie?

männen kom lagom till middagstid och vi stannade långt efter att solen gått ner. Det var så lätt! Jag ska, liksom som man alltid har med sig skötväska, alltid låta en påse med spontan-nödvändigheter stå nere på gallerhyllan. Extra kofta (till oss båda), vällingpulver, liten festistetra med havremjölk, en burk semper spagetti & köttfärssås, sked, nappflaska & haklapp.
Låt oss stanna ute hela sommarn

du är vad du heter

jag gillar sånt som heter vad det ser ut som.
På sistone har jag börjat gilla ormbunkar, jättemycket! Deras fina långa ljusgröna blad..ack den som ändå hade fönsterbleck att ställa blomkrukor på, oåtkomligt för klåfingrar. Tropiska grönväxter, det är helt olikt mina torparpelargoner (även fast de faktiskt härstammar från Sydafrika, inte Mårbacka) Hemma på Frösön har vi alltid haft ormbunkar, stora med blad som väller över på alla sidor. De har väl en si så där tjugo-tretti år på nacken nu. Fast jag förstod aldrig varför växten heter som den gör. Störde mig på det kommer jag ihåg nu. Tyckte den borde heta spindelbunke, ni vet blommans håriga ovanliggande rötter som precis ser ut som läbbiga tarantellaben. När jag var liten var jag och min bror lite rädda för dem. I alla fall. På vår innergård finns en stor plantering med just ormbunkar. Det går så fort nu, på mindre än en vecka har de gått från späda skott till fullvuxen planta. Jag går förbi där varje dag så jag har följt varje stadie (det om något är en upplevelse!) Och namnet, det känns numera helt självklart. Ja ni ser ju själva hur huvudtoppen på den ännu inte färdiga plantan likt en kobra står på sin vakt.

Mer från innergården; löjtnantshjärta. Klart de heter det! Bultande ädla hjärtan på strikta rader...
Det nordiska namnet Arne betyder förresten örn. Fast i det antika Grekland var Arne ett kvinnonamn; enligt myten var Arne dotter till Aiolos, eolernas stamfar.

när jag blir stor ska jag flyga

till det som göms

jag vet inte om ni minns? Men vi storstädade förrförra helgen, samlade ihop små barnfaror (det tar aldrig slut...) och öppnade locket på kökssoffan för att stuva in. Då såg jag något litet i kanten, halvt dolt, ..enhörningshornet!! Som vi har letat... Johan tvingades, den dagen när det försvann, gå igenom hela dammsugarpåsen och jag, jag var väl mest butter. När jag blir butter blir jag som handlingsförlamad för en stund, därav mitt tyvärr ganska typiska agerande att inte rensa dammsugaren själv. Beskurna icke-existerande pelargoner hade jag också. Och inget hår.
Men nu, som i ett trollslag, hornet liksom sögs fast i pannan! Och på blombänken, är inte den allra första knoppen helt bedårande? Om ni undrar varför inte pelargontanten fått blommor förrns sena maj ska ni komma ihåg att de i månadsskiftet mars-april var nedklippta till noll (en var till och med sticklingsnybörjare) och låt inte de stora fönstren lura er, de vätter mot norr. I övrigt exemplariskt med vattning, gödning, duttning. Så ni vet! Åter till det amningsförlorade håret. Har tänkt i kanske tre fyra år att köpa en sån där svindyr maison person-borste - kanske är det här ett tecken på att det nu är dags? Några extra helt vanliga strån vore trevligt. Sugen på lugg (igen), draperi omöjligt men kanske kanske några gullefjun? Får se.. jag är nog mer en som ändrar om små blomstilleben här hemma än ändrar något på mig själv. Mindre radikalt, ja men även mindre med begränsningar. Nu ser jag små små knoppar gömda lite här och var, även på min doftpelargon. För fint på hyllorna , det bara ska jag ha.

vila i frid älskade vän

Tankarna vandrar långt när jag hör den här barnsången. Jag tror jag ska skriva ner den fint, i skrivstil kanske med bokmärkesänglar runt om, och ha ovanför din säng. Vi har inte börjat med god natt-sagor och sov-sånger än, du somnar ju som en duns när vi lägger ner dig på madrassen och vill inte bli störd. Men sen, då ska den bli din god natt-sång.

Rena vita lakan
det är skönt att ha
ända upp till hakan
ska jag nu dom dra

sova hela natten
drömma att jag far
över vida vatten
bort på böljan klar

rena vita lakan
det är skönt att få
nästan som en ängel
känner man sig då

hör en silverharpa
klinga silverklang
nästan in i himlen
drömmer man att man far

(text Lennart Hellsing)

tveka inte, spela

hade en liten fånig grej jag ville klara av under mitt mammaår. Eller jag har flera, det här är en av dem. Mitt och min systers flickpiano står inne i Arnes rum, jag tycker det är så fin möbel i teak med Johans ärvda sjalbeklädda stol framför och sirliga noter på stället. Ger en särskild känsla med ett piano i ett hem. Men så när man började vara hemma varje dag kändes det plötsligt lite löjligt att ha ett piano så där stort längs väggen, särskilt när det är uppfällt och redo med noter och allt, när jag aldrig spelar. Upp på mammalistan: börja spela piano. Tragglade lite i mellan- och högstadiet, inget märkvärdigt, fotbollen tog över sen. Nu har mer än tio år gått.
I början, jättejättesvårt. Vänsterhandsnoterna totalt borta. Efter nån veckas tragglande, lite som att man en gång lärt sig cykla. Märkte att Arne antingen tyckte det var jättespännande och ville sitta med i knä eller blev lugn som av en godnattvisa när han skulle sova förmiddag. Jag har övat i flera veckor! På tv ett reportage från Tomas Tranströmer, han fyllde 80 år och hade födelsedagspianokonsert. En liten tanke... Bästa av allt, jag kom aldrig för mig att tveka. Ingen jante och nej men inte ska väl jag. Det är det nya. Vet inte om det kom med moderskapet (antagligen, man har klarat av det största och blivit säkrare i livet) eller att man numera fått hela tjugoåtta års vishet men man skäms otroligt lite nu för tiden. Bjuda in sina födelsedagsgäster till rummet för att förvånat stå och se på fem minuters klinkande ganska dåligt pianospel, efteråt en obligatorisk förströdd applåd, själv kände mig bara jäkla nöjd.

hellre än bra!

måndagsambitioner

Jag gillar måndagar. Måndag är en perfekt dag att stanna hemma, man smälter helgen, spånar på veckan, går nöjt omkring och hemmafruar. P1:s Odla i bakgrunden, Arnes upp och stå - upp och stå i förgrunden. Jag viker frottéhanddukar, bäddar sängen, läser kokböcker och spanar in i kylskåpet. Det är sprängfyllt, så jäkla nöjd! Dyr-Konsum (som man ränner till var och varannan dag men bara överlever max två middagar med) och gårdagens solsken fick stå över, ett litet hugg i magen, men vi tog oss i kragen och åkte till en ödslig och kall Ica-butik. Storhandla. Idag är det värt - tvåtusenåttahundra kronor. Nu ska här lagas mat! Alla dessa snygga recept från Om jag var din hemmafru... Det är ju jag! Särskilt idag när det är en måndag och min ambition ligger i nivå med att hacka grönsaker i perfekta bitar. Nöjd så. Arne siktar högre, han vill upp upp upp! Hela tiden... Jag tittar på, suckar men förundras, vilken vilja vilken ambition heja heja!

en doft av sommar

Vi åkte till Bergianska trädgården, jag och Elon hade stämt möte med jättestinkkallan. Igår var den utblommad men för några dagar sen luktade den, allt enligt informationstavlan, som en blandning av vidbränd kålsoppa och överkörd grävling - senaste gången det hände var 1935. Ute doftade sommarängsblommor...vi såg midsommarblomster, förgätmigej, rödblära, gullviva - senaste gången det hände var förra årets sommar.
Det fortsatte fläkta av blomsterdoft när vi slog oss ner på filten. Och det var skönt. Sommarvind, sommarblommor, sommarbarn, sommarpicnic... När barnen efter en stund somnade i sina vagnar var allt ett enda stort nu. Jag försöker verkligen greppa. Den är här nu.

kusin vitamin

Förra helgen, precis en vecka sen, var det stor kusinträff på Holstarnas sida. Vilket ös det var! De småbarnskalasscener man förut framställt i ett romantiskt skimmer framkallade nu lätt svettning och ett phu vad skönt att komma hem igen. Fast det är ju kul, såklart! Arne är minstingen, han vill nog gärna vara stor. Undrar när (och nånsin om...) man inte längre behöver vakta varenda liten sekund? Idag skulle vi åkt till Linköping för att träffa mina två kusiner men en av dem blev sjuk så det blir i stället vanlig hemmahelg. Phu vi ska bara ha det lugnt och skönt.

Vidar, Freja, Harry, Filip, Adrian, Tyra, Julia och Arne

nej arne fy inte bitas

jag vet inte vad Arne vill. Han bits hela tiden! Gärna i skinn, i form av fotölj eller toffla, men kanske ännu hellre i form av en mänsklig kroppsdel som står ut. Ett knä, en stortå, en axel, en kind..värst var när han fick tag på mitt innerlår. Aj! Ännu fler tänder? Jag ser ingenting nytt i hans lilla gap. De åtta förblir åtta men han vässar dem allt vassare för var dag. Ibland känns det som kärleksbett, att han rentav missförstått det där med puss. Ibland som om hans mun är en extra arm, tänderna starka fingrar att bita sig fast med när han tränar sig att stå. Men jag vet inte... Ibland är han som en liten hund den där Arne.

till dig

finns det nåt som ger samma må-bra känsla som att göra saker till dig? Bädda din säng, vika dina kläder... din lilla tröja nej jag blir aldrig less, kanske är det när du har tonårskläder som är större än mina som jag kommer sucka? Små kläder är så... små! Men så de gånger man gör något större. De sätter igång nån slags framtidsnostalgi... En dag kom vi på att du behöver en egen krok där du kan hänga din jacka och ryggsäck i en höjd så att du kan nå dem själv. Man ser små scener framför sig ...den dan du går fram till din krok, tråcklar på din jacka vill ha hjälp med armarna kanske är du på väg till dagis?
Göra något fint, göra något som är bara ditt.

hortensia

favoritblomman just nu, hortensian. Den melerade hortensian med färger från blekgrönt till gammelrosa, jag har den perfekta vasen till. Den är så kvinnlig. En kompis undrade lite skeptiskt vad jag menade med det? Jag vet inte, den är bara så mycket, kurvig voluminös en mogen kvinna som absolut använder läppstift... visst förstår ni lite grann? På min födelsedag fick jag pengar av Johan att handla med på blomaffären, tre sedlar i näven och samma lycka som när man som barn en lördag skulle gå till kiosken! Snittblommor, lösgodis...lika gott, dyrare såklart men lyckan är mer långvarig nu. Allt hänger ihop, igår sms:ade jag en vän att längtans blomma som efter häggen står på tur måste vara syrénen. Bästa svaret att ja, den är nog snart fulländad, hon luktade på en häromdan men det var en liten liten bit kvar tills den skulle frigöra hela sin ljuvliga doft. I senaste numret av elle interiör var det reportage från idolen, han hade så fint, en häck med syrénhortensia runt knuten. Det visst jag inte, tänk att det finns en sån... Syrénhortensia!

brev från lillan

en morgonsol genom fönstret, två morgonsolar till bords. Kan vi inte vara bara du och jag idag? Mysa i pyjamas, stanna inne, läsa ut hela tidningen, pappa snälla du måste väl inte gå till kontoret idag?

Ett barndomsminne; hur jag och min mamma står vid fönstret i finrummet på Sigurdsväg. Jag kanske var fem-sex år? Jag tror det åskade ute, i alla fall en känsla av något mörkt, och ett molande i magen av hur det dröjer en evighet tills pappa kommer hem. Tiden gick så långsamt... Vi stod där, mamma och jag, och blickade ut genom fönstret in i det mörka. Och vi sjöng. Pappa kom hem, för vi längtar efter dig... det var de enda raderna jag kunde då men nu läser jag hela fina versen i Den silvriga barnkammarboken. kom innan sommar'n är slut lilla pappa Det är något med den där sången... en pappalängtan som biter sig fast