min kära lilla ponny

förra helgen red jag islandshäst. I flera timmar var det jag och Brynjalf, fastklistrade mot varandra, ett. Går inte att beskriva faktiskt, där och då kändes det som min största kärlek. Så är det ju inte, det vet ni, jag vet bara att jag vill mer.
Arne gillar sin ponny med. Jag ska lära dig allt jag kan, det är inte så mycket men rykta, klappa, vara snäll. Din nya mössa var jag tvungen att sätta på, inomhus 22 grader betyder ingenting när kameran åker fram. Den lille ryttmästaren. Ett tag. Vet inte om du tittar så länge in i de stora ögonen, jag misstänker att det största nöjet är att jag så ivrigt hejar på. Mera, mera upp i sadeln igen. Nån dag. Roligast är ändå pappa, en meter långa ben högt högt upp i himlen. Gurgel, skratt jag vill mera, mera!

lyckliga

klorofyll

behöver påfyllning av något, jag testar med grönt. Små kort är min grej, jag har dekorerat om på anslagstavlan. Helt besatt av den nyans jag kallar farmorsgrönt, den väcker något i mig. Nostalgi, kanske hjälper mig att vilja grotta in mig hemma. Men mest tror jag att jag påverkas av jobbet, i vår tar färgen mint över världen. Sågs överallt på sommarvisningarna. Som alltid är tanken i sommar men kroppen fryser. Snart är det november, snart lever vi soffliv flera månader i sträck. Den är i alla fall grön.

vi

det är så häftigt att se bilder på mina föräldrar, när de var unga, när jag var litet barn och de stod bredvid, antagligen i nån fjällrävenjacka eller de där träsandalerna jag skulle dött för om de vore kvar idag. Så... unga. Så märkligt att just min mamma och pappa varit unga. Tyckte man. Nu inser man nånstans att det är Arne själv som är nästa på tur att haja till, hur vi, dina föräldrar såg ut. Nån dag, men mycket längre fram. Kommer du tycka att vi såg unga ut? Vi kände oss i alla fall unga just den här kvällen. Du fick barnvakt, pyjamasparty med Henry, och vi for på kalas. Klädde oss fint, kände oss pirriga och lät Elon ta kort. 60-talstema, det kommer du helt säkert tycka är dögammalt.

och den här: det fanns ett vi innan dig                                                                                                    

ett frostigt frösön

gjorde oss varma långt inne. Det var kallt men soligt, sådär krispigt, och mammas astrar blommade under löven. Arne var den tredje busiga valpen, hundarna suckade var gång du kröp ner i deras bädd. Snart ses ni igen. Du var så söt i din nya vinterjacka och mössan vi alla haft. Gammalt och nytt tillsammans är alltid bäst. Fick med mig lussekatter i en påse hem. Alltid samma sak, mamma gör degen, pappa knorren. Alltid helt perfekta. Men att få dem redan.. fast visst, jag vet, tiden går så otroligt fort. Nästa gång är det du som pillar dit russinen. Små dagar på Frösön... En skärva av mig blir nog alltid kvar.

ett varmt bad

nu drar vi till Frösön! Den vanliga planen: äta, sova, vila upp mig. Andas jämtlandsluft och klappa sammetshundar. Ett tillägg, vi ska bada. Är i behov av ett långbad. Snart renoveras badkaret ut, bäst att passa på, jag har varit frusen ända sen jag kom hem från Paris. Långkok nej slökok hette det visst på Frösö sjukhus en gång i tiden. Man kokade ner illbattingarna tills de blev mjuka och slöa, tills de blev behändiga kokta grönsaker. Ibland när du härjar tänker jag att hmm...

ditt senaste bad var i somras

vit flagg

I helgen gick vi förbi kolonilotterna. I varje liten lott stod en människa och rensade och krattade. Det blommade där fortfarande, solrosor blandades med höstfärgerna, allt var så fint. En lövhög brann lite längre bort, den vita röken försvann upp längs Hammarbybacken. Krattorna ställdes in i förrådet. Vi åkte till Zetas och fyllde skottkärran. Hemma stuvade vi undan lerkrukorna, de spricker ju på vintern, vi gick ner med dem i förrådet. Men sen var det liksom klart. De nya korgarna blandades med de gamla och det är fint när sommaren lyser svagt gult bakom ljungen. Ett litet tag till. Inne ligger nya numret av Trädgårdsliv, nästa utgivning är i mars. Krukorna på balkongen trängs men det känns lite tomt. På Frösön har frosten redan flaggat vitt.

pappaledig

det skulle kännts så himla konstigt om inte Johan var pappaledig. Om det bara var jag som var den som gått hemma. Måndag till fredag, det är så mycket, mycket mer än nio till fem. Det är något viktigt. En stolthet. Och att jag får vara den som jobbar. Den som ser små glimtar av er utifrån. Den som kommer hem, undrar vad ni gjort blir lite avundsjuk vill tränga mig in i er bubbla. För mig är det kanske mest det, det är något jag aldrig skulle vilja vara utan. Att se er två. Pap-papp-appa.. ibland blir jag bara så himla rörd. Av en pappa som vinner, ett barn som gör mål. Men mest, det är bara precis som det ska va.

vinnare

morgongåva

saker man vill ha i sitt hem: morgonsol i köket. Det skira speciella strålarna, de gör att man liksom ser. Saker man vill ha i sitt liv: morgonsolar till bords. Ni två, gör att jag ler inifrån och ut. Snart har jag druckit upp mitt kaffe, snart blir vi tre. Helgen har precis börjat, vår nya klöver lyser i fönstret, vi har fått sovmorgon det känns som om den ger tur. I alla fall är den vacker. Tomas Tranströmer har vunnit nobelpriset. Jag känner starkt hur det vackra är väldigt viktigt.

Två sanningar närmar sig varann, en kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.
Tomas Tranströmer

jag har massa pinnar

Den allra första lönen försvann lika fort som den kom. Det var kul att få den, känna sig vuxen och så där, men särskilt långt räckte den inte, jag jobbar ju deltid med. Måndagar är lediga, de är bara mina och dina. Från modestadens överflöd till hemmakontrasten, just den här veckan blev vår måndag en tisdag och igår var vi bara ute i skogen. Så stor skog, så många pinnar.., en ledig dag har vi all tid i världen. Du och dina pinnar... samla samla, Arne så illa är det faktiskt inte, du behöver inte bygga koja vi har råd med att bo. Alla dessa pinnar, de får mig att känna mig rik.