kan själv

, med egen liten borr och noggranna brrr.

en sån här dag idag...

lugn, lat, ljuvlig. Med bloggar och bullerbyn och barfota i pyjamasar som inte tänker tas av. Lätt febervarm, ibland är det faktiskt helt perfekt.

dop i dalarna

vi tog tåget, perfekta två timmar. Sådär så man hinner fika, springa lite i korridoren, läsa saga, titta ut genom fönstret och packa upp resväskan med leksaker. Din egna lilla väska, vid tågstationen såg du ut som någon Arne för länge sedan. I Dalarna sken solen, vårbuketter på borden, och i dopklänningen den gamla en fem-månaders liten.



och jag har fått bli gudmor

kameliadamen

Ute på Drottningsholms slott har Tage Andersen intagit ena paviljongen och fyllt den till brädden med kamelior. Nästan läskigt vackra, nästintill omöjliga att hålla vid liv nu blommade de överallt, kamelia royale. Ingen idé att ens försöka själv, när blomsjälvförtroendet får sig en törn kan man verkligen känna sig sorgsen. Kameliadamen...

En sorgsen vacker roman, en kvinna fransyska en kurtisan...

ute i backen

, står både blå och vita sippor. Mest vita, snart fyller de hela marken med vårens första blomstertäcke. Första stockholmsåren, åh så vackra dyrbara jag tyckte vitsipporna var. De är ju fridlysta i Jämtland, jag hade det fortfarande i mig. Fortfarande helt ljuvliga men nu är det när jag ser de blå.. åh. Fridlysta här, fyller varje vår skogarna på Frösön. Ett annat täcke, det är något med kalken i jorden, när jag var liten var vårbuketten blå. Här plockar jag dem aldrig, fast jag skulle vilja.. Barndomsminnen, de blåa, får mig att längta tillbaks.

påskägg

äggen blev annorlunda i år. Inget godis. Och i stället för att resa bort - påsk hemma. Inget torp, inga fjäll, och det som skramlade så spännande däri.. knappar. Jag var rädd att det skulle bli knapert. Jag var restrött men ändå ini en rastlös eller var det kanske nervös känsla. Påsk hemma. För allra första gången, är det nu jag ska bli vuxen sådär på riktigt på riktigt, oj fixar vi verkligen alla ägg själva? Vi gjorde det. Annorlunda påskägg. Men goda!

johans ägg blev i masurbjörk, mitt som franska tulipaner. är nog vuxet på riktigt

söta påskdagar

Jag hade gjort i ordning ditt påskägg långt i förväg, det har legat i min garderob mörkt och tyst och länge och väntat. Du har inte vetat, det är jag som har längtat. När jag kom hem köpte vi ris som vi klädde med kycklingar, dig klädde jag i hängselbyxor från marknaden i landet långt borta. Påskfärgsrandiga. Sopkvasten gjorde succé. Glänsande, ditt leende våra golv. Fina smycken skramlade i ägget, ooh titta äkta knappar... Söt, ännu ett tag utan godis. Jag tycker om att du gillar sånt där fint. Det är sött. Jag är lycklig, hemma och ledig med min familj. Jag stannar så här, i flera långa dagar.
Tillbaka, mammas lilla pojke.

GLAD PÅSK!

tio dagar utan dig

jag tog lite bilder, inte många alls jag hade bara med lilla kameran, den som efter den stora fina kameran köptes mest bara tar bilder som ser jättedåliga ut. Fast när inte du är med kommer bilderna ändå inte in i något familjealbum. I alla fall, tio dagar, själv långt långt borta. Har aldrig rest så långt bort. Har aldrig upplevt ett så tropiskt land. Har aldrig varit borta från dig så länge. Och jag är nog blekare nu än innan jag reste. Knäppa av-knappen började dock fungera ganska precis när jag kom till Arlanda. Den som reducerar längta ihjäl efter sitt barn-känslorna. Fast något i mig mådde inte alls så bra ändå.. Du hade nästlat dig in i min kropp, långt långt in och jag kunde bara inte bli kvitt dig. Jag talar om Arnes dagis-bakterier. Som efter några dagar utvecklades till lunginflammation. Då fungerade ingen knapp. Knappt pillerna eller rumpsprutorna heller.. det tog ett par dagar. Sen tog jag tag i mig själv, herregud det här kan jag inte missa, gick ner till havet doppade fötterna, surfvågor... jag var för svag för att simma i dem, lite blek gjorde jag ändå mitt jobb, såg på när de andra red i solnedgången det värkte i hjärtat då, kände äntligen smaken av nyfångad nylagad fisk, smal hade jag blivit med, såg blommor och växter man bara sett i böcker om regnskog... Ett fantastiskt land, Costa Rica. Åh vad jag skulle vilja visa er! Fast så länge du är dagisliten är den där flygresan alldeles för lång. Och så länge du umgås med dagisbakterier... Det blev en blödig rubrik på inlägget och det blev oväntat tufft att vara själv, men mest, jag är så väldigt glad att få ha sett, uppleva, känna, tänk nyss var jag där:

med båt mot Santa Teresa

fruktträdgården

fantastiskt inredning i vårt hus

utöver lokalbefolkningen -  surfare & hälsohippies

vi med

"det här är mitt jobb"

en frånvarande moders dom...

tåravsked i solnedgången

men jag hade det vackert ändå, på mitt sätt

...undrar om jag kommer tillbaka?

Jag kraxar fortfarande här hemma. Fast kan redan skratta. Dock kan jag inte skratta år hur du såg ut när du fick se mig. Efter tio dagar du såg ut som du inte trodde dina ögon. Trippade nervöst med fötterna, sprang in på ditt rum och skrek efter kompisen som låg i din säng, vattenflaskan som stog på din byrå, nappen som låg högst upp på hyllan... alla trygghetsgrejer som du har när du ska sova själv för natten, alla tre grejer behövde du för att våga se på din mamma som varit borta så länge. Tio dagar, jag undrar just hur tio dagar upplevs för dig? Usch, vill inte veta. Men min lunginflammation känns plötsligt som en bagatell.