frösöblomster

jag plockade tre blombuketter när jag var hemma på Frösön. Blommorna och jag vandrade nedför Sommarhagen, kanske nynnade vi alla på Peterson Bergers symfoni? Två buketter sattes i vas, en var till graven, den var kanske allra finast. Att plocka blommor när jag kommer hem är något som jag alltid gör, precis som jag alltid kollar igenom våra fotoalbum. Traditioner, för mig är det att komma hem - man ska inte glömma sånt. Mamma säger att jag ärvt från pappa att stoppa ner några grässtrån bland blomstren. Vi tycker det blir vackert, lite naturkänsla då. Jag minns att jag som barn tyckte allra mest om buketter med prästkragar, rödklöver och blåklockor. Vitt, rött, blått. Allt kan visst inte vara som det alltid varit, idag jag kär i humle och hundkäx. På barndomsfotografier sitter jag ofta på en sommaräng och tittar ner. När jag nu kom hem från ängen fick jag fortsätta att titta ner, i bokhyllans flora. Den vackraste blomman kunde ingen komma på vad det var. Jag sökte förgäves, bestämde mig för att blomman var en trädgårdsplanta som förvillat sig och vad den heter vet jag fortfarande inte. Nåja, jag har den på fotografi, jag kan alltid söka vidare. Det är kul att fotografera blommor, lite lagomt trixigt man tror att de står stilla men de gör de inte. Pappa är bäst. Blommor och livet, man påminns att allt är förgängligt, nu är de nog vissna där hemma på Frösön. Mina och pappas foton tittar jag på än. Alla fina minnen... prästkragar och rödklöver, jag glömmer dig aldrig.