tveka inte, spela

hade en liten fånig grej jag ville klara av under mitt mammaår. Eller jag har flera, det här är en av dem. Mitt och min systers flickpiano står inne i Arnes rum, jag tycker det är så fin möbel i teak med Johans ärvda sjalbeklädda stol framför och sirliga noter på stället. Ger en särskild känsla med ett piano i ett hem. Men så när man började vara hemma varje dag kändes det plötsligt lite löjligt att ha ett piano så där stort längs väggen, särskilt när det är uppfällt och redo med noter och allt, när jag aldrig spelar. Upp på mammalistan: börja spela piano. Tragglade lite i mellan- och högstadiet, inget märkvärdigt, fotbollen tog över sen. Nu har mer än tio år gått.
I början, jättejättesvårt. Vänsterhandsnoterna totalt borta. Efter nån veckas tragglande, lite som att man en gång lärt sig cykla. Märkte att Arne antingen tyckte det var jättespännande och ville sitta med i knä eller blev lugn som av en godnattvisa när han skulle sova förmiddag. Jag har övat i flera veckor! På tv ett reportage från Tomas Tranströmer, han fyllde 80 år och hade födelsedagspianokonsert. En liten tanke... Bästa av allt, jag kom aldrig för mig att tveka. Ingen jante och nej men inte ska väl jag. Det är det nya. Vet inte om det kom med moderskapet (antagligen, man har klarat av det största och blivit säkrare i livet) eller att man numera fått hela tjugoåtta års vishet men man skäms otroligt lite nu för tiden. Bjuda in sina födelsedagsgäster till rummet för att förvånat stå och se på fem minuters klinkande ganska dåligt pianospel, efteråt en obligatorisk förströdd applåd, själv kände mig bara jäkla nöjd.

hellre än bra!