Ett barndomsminne; hur jag och min mamma står vid fönstret i finrummet på Sigurdsväg. Jag kanske var fem-sex år? Jag tror det åskade ute, i alla fall en känsla av något mörkt, och ett molande i magen av hur det dröjer en evighet tills pappa kommer hem. Tiden gick så långsamt... Vi stod där, mamma och jag, och blickade ut genom fönstret in i det mörka. Och vi sjöng. Pappa kom hem, för vi längtar efter dig... det var de enda raderna jag kunde då men nu läser jag hela fina versen i Den silvriga barnkammarboken. kom innan sommar'n är slut lilla pappa Det är något med den där sången... en pappalängtan som biter sig fast
Blir alldeles tårögd när jag läser(kommer inte ihåg)men bilderna på Arne och Johan,; fånga stunden;!Sköt om er!
SvaraRaderaUsch det finns ett stort vemod i den där låten. Jag tror jag tänkte som barn att pappan nog var död men att barnet inget fick veta. Jag tror det var i samband med estoniakatastrofen jag gjorde den kopplingen. En grannflicka miste sin pappa när båten sjönk. Hon sa alltid till oss på gården: pappa dricker kaffe på estonia, han kommer efter sommaren. Håller med mamma carina ang bilderna!
SvaraRaderaFina pappabilder! Fin färg på tidningen också :)
SvaraRaderablir tårögd av vad du skriver linnea. mm kul att just dagens industri väljer färgen rosa - man enough?
SvaraRaderaman enough! har också fascinerats av detta faktum...
SvaraRadera