till det som göms

jag vet inte om ni minns? Men vi storstädade förrförra helgen, samlade ihop små barnfaror (det tar aldrig slut...) och öppnade locket på kökssoffan för att stuva in. Då såg jag något litet i kanten, halvt dolt, ..enhörningshornet!! Som vi har letat... Johan tvingades, den dagen när det försvann, gå igenom hela dammsugarpåsen och jag, jag var väl mest butter. När jag blir butter blir jag som handlingsförlamad för en stund, därav mitt tyvärr ganska typiska agerande att inte rensa dammsugaren själv. Beskurna icke-existerande pelargoner hade jag också. Och inget hår.
Men nu, som i ett trollslag, hornet liksom sögs fast i pannan! Och på blombänken, är inte den allra första knoppen helt bedårande? Om ni undrar varför inte pelargontanten fått blommor förrns sena maj ska ni komma ihåg att de i månadsskiftet mars-april var nedklippta till noll (en var till och med sticklingsnybörjare) och låt inte de stora fönstren lura er, de vätter mot norr. I övrigt exemplariskt med vattning, gödning, duttning. Så ni vet! Åter till det amningsförlorade håret. Har tänkt i kanske tre fyra år att köpa en sån där svindyr maison person-borste - kanske är det här ett tecken på att det nu är dags? Några extra helt vanliga strån vore trevligt. Sugen på lugg (igen), draperi omöjligt men kanske kanske några gullefjun? Får se.. jag är nog mer en som ändrar om små blomstilleben här hemma än ändrar något på mig själv. Mindre radikalt, ja men även mindre med begränsningar. Nu ser jag små små knoppar gömda lite här och var, även på min doftpelargon. För fint på hyllorna , det bara ska jag ha.