, och han rör sig lätt och ledigt mellan möblerna. Spana ut lite genom fönstret, jag står utan stöd nu, riva ut alla lådor, av lägenhetens orördhet syns inte längre ett spår, ta sats och klättra uppför fotöljen, mamman får hjärtsnurp (men lyckas såklart ta ett kort ändå) , skrika lite, skratta lite... det går så fort nu! Varje dag något nytt, varje dag lite mer. Kanske att jag sagt titti (titt ut) och att-n (vatten) men kanske:t ligger i att mamma så gärna vill. Men vet ni förresten att jag kan ta två små halvsteg!? Alldeles själv.
Både lägenheten och jag känner oss lätt överkörda... Men du får röja hur mycket du vill, plötsligt har målet ett-årsdagen bytts ut mot något annat, något längre fram. En byggnad, ett dagis, ett vanligt liv som någonstans hägrar där borta. Jag tror du kommer älska det. Och jag, lämna och hämta, så spännande! Det gör det lättare att skratta tror jag. Nu, mitt i. Och du är den absolut roligaste jag vet. Åh Arne, du har blivit så stor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar