nya tider

Det blåser höstvindar. Sommaren är slut. Vips så kom den, vips så slank den ur vår hand. Sommaren är så ogreppbar. Ett nu är så svårt att fånga. Man kan aldrig lita på en sommarflirt, som svensk litar man aldrig på att solen skiner imorgon. Ständigt denna hets ,att nu, passa på nu. Och allt går så himla lätt. Så lätt för spontana möten, så lätt för spontana bad. Och det är ju fint. Men detta ständiga rus, någon kommer någon går, någon springer i väg och badar. Ogreppbart. Jag försökte verkligen smaka på rosévinet men det flyktiga behöver ständig påfyllning.
Kvällarna har blivit mörka och min själ håller på att ställa om sig. Ställa om sig till höst. Med inbokade möten, rutiner och enstaka äventyr följt av noggrann planering. September. Jag börjar jobba den första, vi ska på teater den sista. Säg vad du vill om det, för mig är det en längtan. Att just hinna med att längta. Den speciella kvällen är inte nu, den är om två veckor, jag hinner längta, jag hinner med. Och vinet, det mörkröda, det räcker med ett glas. Smaken - stannar kvar.

Okej. Lite dramatiskt, lite ljug. Jag gillar ju sommarn. Men som vanligt kommer de negativa sakerna upp om det som snart ska försvinna... Jag antar att det handlar om överlevnad! Omställning, för somliga är det inte helt lätt att bara sådär vända blad. Jag gillar när årstiderna får ha sin gång, när löven långsamt färgas gula.
Nu har jag haft ett helt mammaår, en månad mer till och med, och jag har hunnit med. Jag är redo, för höst och ett nytt slags liv. Verkligen redo! Jag hoppas på en guldig höst, en sån med varma sprakande höstlövsfärger, långa promenader, det där vinet, jag tycker vi lyxar med amarone!, kultur, mustig varm mat, med samtal som räcker länge, en bok, jag har precis köpt en ny - ska vi läsa samma?, att äntligen få klä på sig - klä upp sig!, vara ute i det där andra gud vad jag längtar efter att börja jobba! Och sen, när arbetsdan är slut, att få åka hem, öppna dörren och komma in till dig.
En dag kommer du veta. Allt det här är till Dig.