 |
| ...lyckan när man klarar det! |
mars 17, 2011
jämngrått var det nån som skrev
..och det är det verkligen idag. Men nu vet jag lite vad det beror på. Och hormoner är inget jag nånsin kan kompromissa med, bara att stänga in sig och vänta ut dom jävlarna. Snart är jag redo att köra. Kanske tidigare än vad jag önskar till och med, men som jag sa nyss på telefon; lika bra att ta tjuren i hornen/ratten på bilen. Imorn väntar moderna museet med vänner, men det var så länge sen jag gjorde en sån utflykt så det känns som ett sjukt stort äventyr, och jag är lite nervös. Lite mammaskadad, tack jag vet, alla dessa tankar på oförutsetta händelser..oj oj. Tur jag har min lille kompanjon - vågar du så vågar jag!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Sara, du skrev ju om de här oxveckorna, som även känns för oss mammalediga. Det är dags att vi börjar leta oss ut för att möta ljuset, och möta våran tids bästa vår! Tillsammans får vi brottas mot hormonerna, vi har inte tid att vänta ut dem. Ute gassar solen över en snögnistrande mark. Bara det gör ju att det känns lite lättare alltihopa!
SvaraRaderaMen hallå arne, du är ju ett stort barn nu. Varje dag händer något nytt. Tänkt, nu kan du åka bil alldeles själv!
Du har så rätt så rätt, och det blev en toppen dag (såklart - man ska inte hålla på och tvivla). Mera ut och umgås, vi hörs efter helgen! (Och ja, arne är helt klart inne i ett språng!)
SvaraRaderaVåren är snart här. Och vi ska möta den med våra barn i matchande play-suits och mössor. Och med tiden åker den av, mössan.
SvaraRaderaSNART! Jag känner det
SvaraRadera