min barndoms trädgård

I min bok står det att man i vuxen ålder, när man själv får råda över en liten gräsplätt, ofta försöker återskapa sin barndoms trädgård. Minnet, illusionen - det som gjorde avtryck i just din barndom. Ofta får någon kär detalj oproportionellt stort utrymme, jag skriver under på det!
Under min uppväxt bodde vår familj i två olika hus, tryggt i samma villaområde, först Vainos och senare två kvarter upp Sigurds väg. Den första trädgården präglade mig med rädisor (de var mina bästa låtsaskompisar!) och slingerkrasse (varma sommardagar med saftfika på altanen..). Efter flytten kom krusbär (sura hårda kartar som jag ändå tvunget måste smaka!), vallmo (fullkomligt älskade att veckla ut deras oblommade knoppar...känslan av att göra något förbjudet) men störst av allt var garageväggen fylld av luktärter - de fyller mig för alltid med väldoft och nostalgi...
Det var väl mest pappa som stod för luktärtsrabatten. I mitt minne ser jag hur massvis med såkrukor står nästan högtidligt och trängs på stora brickor i finrummet, det immar under plastpåsarna, en tung nästan tropisk doft av fuktig jord... Sen helt blankt - för att vad som kändes som en sekund senare - blomma ut i lila, rosa, vita, ljusa, mörka underbara luktärtor som klättrade längs hela garageväggen och sände ut duster av väldoft när man sprang förbi. Ibland på kvällen gick pappa ut med saxen och klippte en fin bukett som mamma satte i en vas på köksbordet. Alltid fanns där en bukett på mammas födelsedag.

Nu har jag i någon vecka förgrott mina egna frön; ljuslila (de doftar mest), mörklila och en vild röd sort. De har stått inne på Arnes rum i ett miniväxthus och framkallat moderskänslor när den lilla grodden, äntligen! efter några dagars ängslan, böjer sig fram genom jordtäcket och lyser alldeles ljusgrönt. I helgen var det dags för omplantering, vårsolen skiner och risken för nattfrost är över. Lerkrukorna har legat i blöt, lecakulor har lagts i botten och spaljen knutits fast med ståltråd.
 Jag ska låta luktärtorna klättra längs hela väggen...

...finns det nåt mer hoppfullt än en grodd? skulle vara ett litet barn i så fall

..ett foto från augustidagarna efter Arnes födsel.
Av alla ståtliga blombuketter som sändes till vår nya familj var den lilla hemplockade från garageväggen allra allra finast...