När jag var liten fick jag en speldosa. Man kan säga att jag nu fått den igen! Ungefär tjugo år har gått men jag älskar den lika mycket nu som då. När jag först fick den var jag väl i den där åldern då egna små skatter gav en alldeles speciell, mäktig känsla. Det kunde vara en skimrande sten man hittat, ett suddgummi eller ett änglabokmärke. (guldus, pappa!) De små sakerna blev ens alldeles egna skatt, och skatten la man i sitt skrin. Som en magisk liten värld. Jag har starka minnen hur jag som liten flicka liksom blev hypnotiserad av den späda dansösen som dansade runt, runt, runt.
Idag öppnade jag locket, lyssnade på musiken och såg hur Arne blev alldeles förstummad av vår skatt.
Idag öppnade jag locket, lyssnade på musiken och såg hur Arne blev alldeles förstummad av vår skatt.
Barndomskatt läste jag först. Hade också en sån, med snirkligt möster och mollig melodi - vilket affektionsvärde den har! Att glänta på locket är som att glänta på 80-talet och känna lukten av mannagrynspudding och saftsoppa. Märkligt hur många barndomsminnen som får plats däri.
SvaraRaderasvunna tider...som kommer tillbaka!
SvaraRadera