snart hemma...

tjugosju kartonger har vi hunnit packa. Alltså femtiotre kvar... Enligt normal beräkning, mer om vi visar oss vara pryltokiga ekorrsamlare (nu kommer alltså testet). Två års orört damm har virvlat omkring, nu gapar den vita bokhyllan tom. Man kan börja fantisera om hur det kommer se ut med vita vardagsrumsväggar... Men på riktigt, dammluften, tidningspappret som rivs ut sida för sida, de sandpapperstorra kartongerna som viks upp och ihop och ställs längs väggarna en efter en likt ett gammalt liv som sakta men säkert krymper... aldrig mer. I alla fall på väldigt väldigt jättelänge. Det är liksom jobbigt lite överallt. Man vill ju bara bo. Det är på riktigt nu. Inga fler kartongstaplar. Jag vill bygga ett hem.

Lite bilder. Blir kul att gå tillbaka efter nåt år och se skillnaden. Om det fortfarande står en frys i hallen? Om vi lagt in nåt nytt golv? Har du ett pojkrum? Vi är båda helt nybörjare på sån där renovering. Alltså inte för att vi ska snickra själv. Men vilka jättebeslut. Fast när jag känner efter (mer än tänker efter) känns allt faktiskt ganska enkelt. Ett kök där vi ska laga mat, ett badrum där vi ska bada, sovrum där vi ska sova.., en lägenhet - där vi ska leva.

in med maten i frysen direkt efter ica bara

två badrum låter onekligen lyxigt

50-tal: fläktfritt och dvärghöjd (fast med skafferi!)

Arne, det här är ditt rum

här ska jag pyssla

vardagsrum, undrar om vi får behålla stubben?

i slutet av vår gata ligger ditt dagis...

snart hemma

Ingen lyxvåning. Släktingar utanför stockholm har lite svårt att förstå. Så mycket pengar, så... jaha. Fast de vet inte, att det kändes hemtrevligt så fort vi steg in. Hoppas nu den känslan jag fick den där kvarten i oktober är intakt. Lite fräscha pelargoner på fönsterblecken får fixa det annars!  Och ingen före detta skrivs vet, att en stor del av varför jag föll var den där murgrönan som så vackert ringlade utanför fönstren. Blir värre om den vissnar...