i början trampade jag på tårna, i tanken är man ju redan borta i dagisland, ytterligare en vecka... åh vad tiden går lååångsamt. Och så var jag krasslig. Flyttfeber kanske? Eller att man passar på när man kan. Du märkte nog, att det var lite synd om, om och om igen kom du fram och gav mig dina pussar. Arnes pussar...han har liksom inte lärt sig hur man gör. Du stegar emot en med allvarliga ögon och helöppet gap och slukar min mun utan att stänga. Blick still blir du ståendes med ditt varma gap runt min mun. Kvar en känsla av något stort och vått... Och kanske var det så jag blev frisk. I huvudet. Att ännu få rå om dig alldeles själv...! Få varma våta gap mitt på dagen. Bara för att man är där.
Så trampet förflyttades till lekparken, i den på vår innergård. Ibland gick någon pensionär förbi med en hund, oftast såg vi ingen alls. Flera timmar varje dag, du och jag mot världen-känslan.., vi två alldeles ensamma där ute. Nästan. Fast den kraka snögubben på gården såg inte mycket ut för världen, den såg ensam ut på riktigt. Du gick fram och bet av halva näsan. Eller fick den en puss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar