regn regn regn

vaknade till smatter mot rutan. Åt frukost till smatter mot rutan. Hörde Arne gnälla och blev less till smatter mot rutan. Och när jag blir less kryper det i min kropp. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. På senare tid har jag lärt mig att det botgörs om jag kommer ut. Jag måste ut! Känner igen mig, jag har ärvt känslan i rakt nedstigande led. Själv på god väg att bli en ur och skur-familj. I min nya regnrock kände jag mig odödlig bland dropparna. Arne såg ut som en brandman. Ingen människa syntes till, fick känslan av att du och jag - vi två mot världen. Smattra på bara! 17:e juni och himlen öppnade sig. Nej, ingen är odödlig. Och svensk sommar... utrusta dig väl.

tårar på balkongräcket