tio dagar utan dig

jag tog lite bilder, inte många alls jag hade bara med lilla kameran, den som efter den stora fina kameran köptes mest bara tar bilder som ser jättedåliga ut. Fast när inte du är med kommer bilderna ändå inte in i något familjealbum. I alla fall, tio dagar, själv långt långt borta. Har aldrig rest så långt bort. Har aldrig upplevt ett så tropiskt land. Har aldrig varit borta från dig så länge. Och jag är nog blekare nu än innan jag reste. Knäppa av-knappen började dock fungera ganska precis när jag kom till Arlanda. Den som reducerar längta ihjäl efter sitt barn-känslorna. Fast något i mig mådde inte alls så bra ändå.. Du hade nästlat dig in i min kropp, långt långt in och jag kunde bara inte bli kvitt dig. Jag talar om Arnes dagis-bakterier. Som efter några dagar utvecklades till lunginflammation. Då fungerade ingen knapp. Knappt pillerna eller rumpsprutorna heller.. det tog ett par dagar. Sen tog jag tag i mig själv, herregud det här kan jag inte missa, gick ner till havet doppade fötterna, surfvågor... jag var för svag för att simma i dem, lite blek gjorde jag ändå mitt jobb, såg på när de andra red i solnedgången det värkte i hjärtat då, kände äntligen smaken av nyfångad nylagad fisk, smal hade jag blivit med, såg blommor och växter man bara sett i böcker om regnskog... Ett fantastiskt land, Costa Rica. Åh vad jag skulle vilja visa er! Fast så länge du är dagisliten är den där flygresan alldeles för lång. Och så länge du umgås med dagisbakterier... Det blev en blödig rubrik på inlägget och det blev oväntat tufft att vara själv, men mest, jag är så väldigt glad att få ha sett, uppleva, känna, tänk nyss var jag där:

med båt mot Santa Teresa

fruktträdgården

fantastiskt inredning i vårt hus

utöver lokalbefolkningen -  surfare & hälsohippies

vi med

"det här är mitt jobb"

en frånvarande moders dom...

tåravsked i solnedgången

men jag hade det vackert ändå, på mitt sätt

...undrar om jag kommer tillbaka?

Jag kraxar fortfarande här hemma. Fast kan redan skratta. Dock kan jag inte skratta år hur du såg ut när du fick se mig. Efter tio dagar du såg ut som du inte trodde dina ögon. Trippade nervöst med fötterna, sprang in på ditt rum och skrek efter kompisen som låg i din säng, vattenflaskan som stog på din byrå, nappen som låg högst upp på hyllan... alla trygghetsgrejer som du har när du ska sova själv för natten, alla tre grejer behövde du för att våga se på din mamma som varit borta så länge. Tio dagar, jag undrar just hur tio dagar upplevs för dig? Usch, vill inte veta. Men min lunginflammation känns plötsligt som en bagatell.