vinkar hej då

 

 

 
Fikonträdet har åkt upp på vinden. (För länge sen, jag har varit lite seg med att trycka på Publicera-knappen) Femfingerslöven gulnade och föll ner. En efter en. Jag samlade in en del, la dem i växtpressen och nu har jag tejpat upp dem här på väggen. Borde kanske visa men jag nä, det här får bli sista blogginlägget. Blommorna har vissnat. Barnet har växt upp. Det kom i samma stund upp ett meddelande att jag använt maximalt bildutrymme, måste köpa för att få tillgång till mer. Jag tar det som ett tecken. Jag startar kanske en ny någon gång. Men nu: vinkar hej då!

bu

vad som skrämmer mig mest med att ha barn? Att ställa om sitt liv, lite går bra (lite är bara nyttigt för mig) men helt - hjälp. Vi hade bunkrat upp hela kylskåpet, hela vinskafferiet, jag hade pysslat, köpt snittblommor, fina servetter... Hade väntat med att inviga ljusstaken till just denna kväll. Och så blir du sjuk. Inställt.

middag blev det ändå, lite stillsammare bara

du kvicknade till sen, letade efter "Måne" med ficklampan

"lädd, lädd" sa du och höll för ögonen

nåväl, ingen nöd



loppisfyndad ljusstake, så kitschig så det blir vacker


Vi (jag) klarade oss. Nu blir det finmat i dagarna tre. Hoppas man inte ledsnar på pumpalasagne med gräddstuvad kantarellfyllning, kolapaj strösslad med vinbär och flingsalt... Och vin. Hoppas man aldrig ledsnar på vin.

god morgon

Tricket för att få till en sovmorgon? Att han sover hos oss. Efter ett och ett halvt års väntan så funkar det. Så nu gör han det, på helgerna i varje fall. "Vänta tills du vaknar av att han kissar dig i örat", säger morfar (storasyster skyldig). Tills dess, man får kontrollera det man kan.

håret till exempel

ps. älska vintertid.

en enda glödlampa

, har vi hängt på (upp) här hemma i vårt sovrum. Gillar den jättemycket. Låg och stirrade upp på konturerna i mörkret ett tag innan jag bestämde mig för att gå upp. Det är mitt i natten, Arne har kommit in till oss, undrar om det är de vassa hälarna, de tusen tankarna eller en enda fullstor lampa där ute som håller mig vaken?

 

 

Eller så är det min kompis beskrivning av en tavla som jag inte kan släppa. Massa svarta gafflar, som i en våg, svart gaffel svart gaffel svart gaffel - och så en röd sked

high chaparall

filar på något slags skogsnaturtema i ditt rum. Kill-rummet (!).  Och jagar efter en växasäng från 50-talet, två-åringen har växt ur "buren".  På ridlektionen fick jag kämpa med en bångstyrig häst. Sparka med stigbyglarna, smälla med spöet och aldrig visa att man snart är på väg att ge upp. Tänk att jag vågar ändå. Hemma ger jag mig direkt.

ett tält! (om man går in som förälder får man räkna med att inte bli utsläppt på nån timme...)

 

i torpet

fick tid att andas och vädra tankar. Ständigt detta behov av ny luft! "Torpet" alltså, står för så mycket som jag behöver. Som frisk ny luft. (... och långpromenader, djupsömn, tystnad, skog, tälja på en pinne, kor... )Stadsmänniska med extra stort behov av natur kan man nog säga att jag är. Eller om det är tvärtom. I vilket fall, det var välbehövligt. Och vi kommer mer än gärna tillbaka till Jul.

så pirrig man kände sig av lite morgonfrost

torpet i blekinge-skogen

ännu babyface <3

fotoinspirationen tinade upp lite den med

kanske som vackrast just nu

tälja korvpinne

(gud vad vi kände oss som bra/duktiga/rediga naturföräldrar)

och du älskade det

mu?

den lilla varma handen...

vi körde båda med torpfrisyr

vi ses till Jul!

frasar under fötterna

, av löv i alla färger. Det är vackert i Stockholm. På Djurgården, i nya favoriten Gustav Adolfs-parken, i mörkret på väg hem. Skulle vara väldigt romantiskt att gå omkring och dra barnvagn hela dagarna... Men nä, det törs man knappt tänka högt. Ha ha alla (många) hugger på allt om eventuell nummer två. Vi har det fint som det är! Förresten så lånade jag lilla Svea några timmar. Nöjd så. Ska bara titta på de vackra löven lite oftare.

ihh så stor vagn man drog runt med i ett annat liv

höstfärgerna