2 månader |
juli 04, 2011
snälla stå still och stanna
nu monterar vi ner ditt skötbord, sen vi kom hem från Frösön har du vägrat gå med att ligga där. På en tiondel vänder du dig på mage, vill ta sats och flyga ut ur rummet (ut ur boet?) Det var knixigt i början men nu har jag utvecklat mina knep; det bättre av dem är att vi numera morgonduschar tillsammans efter frukosten, det sämre är att jag resten av dan får jaga dig med up and go:en. Det har blivit lite av en lek, det har väl sin charm, du blir dubbelt så snabb med rumpan bar, stanna Arneungen, jäklar jag behöver nog inte jogga något mer när jag känner efter. Kommer du sakna dina små flygplan? De snurrade över dig i mer än tio månader. Undrar hur det kändes? Kanske som ett sista farväl hängde vi upp mobilen på kroken i vardagsrummet, snart hamnar det i förrådskartongen, jag lade mig ner på mattan under och tittade upp. Propellrarna cirklade över mig, plötsligt blev jag alldeles yr... jag skulle behöva ett andetag, stanna lite bara, det snurrar så fort, Arne stanna var liten ett tag till!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vemod!
SvaraRaderaÅh ja vemod, tänkte precis samma, det här träffade rakt i hjärtat.
SvaraRaderaVi skulle vilja stanna tiden! Men det är en fröjd,och se hur Arne blir så stor.Kram!
SvaraRaderaja vemod... speciellt när man packar ner grejer, eller ser deras allra minsta plagg.. men ja, att se de växa (tack vare oss!) överväger allt!
SvaraRadera